Svammel och trams

Okej. FYRA månader sedan jag skrev här...

Kanske tyder det på att jag inte behövt den här bloggen så mycket. Fast jag vet inte jag. Nog skulle jag säkerligen behöva skriva av mig mina djupaste tankar också. Men jag har som slutat göra det här med. De tankarna stannar inom mig, och bara där skulle man kunna säga.

Mestadels för att jag inte tycker det ger så mycket att sitta här och klaga, jag har en förmåga att framstå som en aning patetisk ibland. Det bjuder jag gärna på... men viss måtta får det ju vara på det hela.

Det finns egentligen 2 saker jag skulle vilja kunna skriva om här som är sådär "buhuhuhu-stackars-dig-då", men som jag kommer låta bli att skriva om. Om nån hemskt gärna vill veta så får ni fråga mig 'personligen' eller hur man säger.

Konstigt nog längtar jag tills vardagen drar igång igen... Nu är det jullov ett par veckor och jag skulle VERKLIGEN behöva ta tag i ett par restuppgifter, men det kommer inte ske om jag känner migsjälv rätt, och det gör jag ju - tyvärr.

Veta fan när jag kommer bli klar. Aldrig kanske. Det känns ju lite småjobbigt... Men det är mitt eget fel. Eller nä, det är det egentligen inte... men det ser ut som att det är mitt eget fel... Crap.

Jag har listat ut (för ett bra tag sedan) var den tomma biten i mig kommer ifrån.. Den som bara är där och stör den annars så vardagliga och helt okejiga vardagen. Det finns inte så mycket att göra åt saken bara. Tiden har sin gång och det är ju bara att följa med. Följa med med med följa följa följa med.

Just det. Nu är julen 2009 helt slut också. Nästa jul kommer inte förrän nästa decennium. Fatta.. vi lever på -09 talet och är födda på 1900-talet. Att säga att man är född 1909 låter ju som det vore för eh... 100 år sedan..... Nä men, det låter ju jättejättegammalt. Om 100 år kommer 2009 att låta jättejättegammalt ju.. och då levde vi och verkade.

Svammel och trams. Nu måste jag sova om jag ska orka stiga upp nångång!

Ses om fyra månader!

Triste

Senaste dagarna har jag tänkt lite.

Det i sig är väl en bedrift, kanske någon tänker. Men det var inte riktigt det jag ville komma fram till..

Följande inlägg kommer säkert låta deprimerande, men det är jag inte. Liiite uppgiven kanske, men inte mer än så.

Jag har tänkt på vänner och sådär. Vänner jag haft- har förlorat/ vänner jag har osv.

Både saknar och inte saknar dem jag förlorat. Det är i alla fall inte kring dem mina tankar snurrat mest, utan snarare det sistnämnda. Vänner jag har alltså.

Jag blev lite smått ledsen när jag kom på att jag nog inte har nån bästa kompis. Om man nu fortfarande har såna i den här åldern? Det torde man väl ha?

Med bästa kompis menar jag att det är ömsesidigt. Jag har väl såklart vänner jag älskar mer än andra själv. Som betyder allt för mig, men det går liksom inte båda vägar, så att säga. Om jag drunknade i en flygplansolycka skulle inte de bli lika ledsna som jag skulle bli om de gjorde det. Do I make any sense? 

Jag menar, jag har nog ingen för vem jag betyder mest. Jag är liksom bara en i mängden som är nice att ha där, men som vore lika nice att vara utan. Jag spelar liksom ingen roll, om ni fattar. Jag är ingen man saknar om han inte är där på ett år.

Det kanske låter tragiskt, och på ett sätt är det väl det för visst finns där en önskan att jag skulle vara lika betydelsefull tillbaka. Men det är svårt. Jag är nog inte direkt någon man håller fast vid. Jag är rolig att vara med till en viss punkt. Sen tar det stopp. Då hittar man andra istället. Andra som är roligare, både att vara med och roligare i sin bokstavliga mening.

Sen att bli "bästa kompis" med någon i vuxen ålder är väl svårt på sitt sätt eftersom man inte varit kompisar sedan barnsben. Man har inte upplevt alla de där grejerna. Det speciella.

Men det är inte bara där det ligger tror jag. Jag är bra att ha när man inte mår så bra kanske. Eller jag vet inte. Kanske inte då heller.

Jag kan hursomhelst inte komma på någon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om den och det är lite tråkigt.

Men som jag sa så är jag inte deprimerad över det, oftast bryr jag mig inte så mycket, men ibland sticker det till lite. Det är nog bara så i livet. Jag var för sent ute helt enkelt.

Sist in först ut liksom.

Bortkommen

Jävla fucking skithelvette. Såhär har jag inte känt på länge. Inte på riktigt jävla länge.

Att ens försöka sova är bara ett hån. Det är ingen idé att jag lägger mig förrän jag är så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Sitter ute på balkongen i nåt slags halvkyla och röker. Lär ju inte direkt förbättra chanserna till att bli trött snart.

Jag är inte irriterad, inte arg, inte nåt sånt. Bara orolig. På inte mindre än tre sätt. Känns som jag varit med om det förut. Fast det har jag inte. Fast det känns så.  Jag tror jag är rädd.


Det är läskigt bara. Vet inte vad jag ska göra eller ta mig till bara. Det är det som är värst.

Den här sidan brukar inte titta fram så ofta. Jag trodde inte den fanns kvar. Förtvivlan? Nä det är det nog inte heller, hopplöshet? Kanske inte det heller.

5 år sen. Fem jävla år sen. Helt otroligt. Hur kan tiden gå så fort? Hur kan så mycket ha hänt, fast det inte har hänt ett jävla skit? Ja, jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag finns och att jag är för tillfället. Och jag önskar att jag hade varit där. En del av det hela.

Äh, allt jag skriver är en blandning av 1000 olika saker. Inte ens jag kommer förstå det här linlägget om 100 år.

Önskar att skolan var igång. Att jag hade min prestationsångest, eller vanliga ångest bara. Att jag hade min vardag. Trygg eller otrygg. Jag vet inte vad den är. Men den är "hemma". Den har blivit en del av mig. 3 år tog det, men den kom. Rädslan för nya saker finns också, eller att de gamla sakerna aldrig kommer ta slut för att jag inte kan ta tag i det. Jag vet ingenting. Och jag hatar det. Jag hatar mig för att jag inte vet nåt. Att jag inte bara kan känna nåt. Att jag inte vet vem eller vad jag är. Fastän jag vet. Jag vet det alltför väl.

Jag är jag, en tråkig jävel på drygt 20 år som famlar omkring mer än nån anar. Folk tror jag har båda fötterna på jorden. Jag har för fan inte ens fötter känns det som.

Jag är allt. Fast ändå inget.

Eh.

The nack

Hej gamle vän...

Idag är det alltså dags för dop. Typ 20 mil från mig, men det är "nära" i dessa norrländska trakter.

Det blir nog trevlig!

Dock ösregnar det här... Det är inte så trevligt. Kanske är det bättre väder där. Man kan ju hoppas, eftersom jag är gjord av socker och skulle smälta direkt en vattendroppe träffade mig.

Jag är inte van att klä upp mig, och jag känner mig alltid jättefånig när jag gör det, som att jag vore en utomjording eller nåt.. och tänker att alla skrattar i smyg åt mig... Well well... Det kanske dom gör. Men det är lugnt. Jag vill ju tillföra min del av rolighet i världen så...

Jag borde verkligen gå och göra mig iordning nu, men det är nåt som stör mig så fruktansvärt mycket. Jag vet inte vad det är, men nåt är det.

Jag är lite irriterad!!! Eller egentligen rätt mycket irriterad. Men hon gör ju som hon vill...

Sen är jag lite sad. Men jag försöker att inte vara det! Men det är svårt......

Men mest har jag nog ont i nacken när allt kommer omkring. Det kanske är där roten till allt ont kommer ifrån.

Nacken.

lalalalala*****

Åh din blinda stackare!

Hur kan du inte se??? Jag förstår mig inte på vissa människor... Det kommer aldrig funka..... Alltför stressad in i det hela. Men det får gå som det går. Jag ska inte vara cynisk. Men jisses när ögonen öppnas. Det säger jag bara.

Men som sagt. Jag ska inte vara cynisk vilket jag annars är rätt bra på att vara. Så... Det kommer funka hur bra som helst.

Fast jag längtar ändå tills misstaget inses lol

Nej just ja... Det var ju inget misstag...

Jag verkar cynisk ändå, right?

Undrar egentligen hur vi kunde bli kompisar så fort...

Jag är sååååååå positiv........


Lingonsyltsmjölk

Jag välkomnar dig tillbaka kära magkatarr..

Det var längesen jag hade såna probs... Men du kommer ju som alltid när det passar bäst. 

Sugen hela tiden... kan inte äta utan att börja må illa... måste äta hela tiden för att inte få ont... mår illa hela tiden alltså.... Jippey! Men det är väl inte som allra värst, så jag kanske ska vänta med att klaga. Medicinerna sist hjälpte ju superbra. Not! Inte en enda av dom typ 19 jag provade.. 

Eller det kanske inte är magkatarr... Vad vet jag. Men det känns som sist i alla fall. Och jag lever väl inte det sundaste livet heller, så får väl skylla mig själv delvis. 

Sen vill jag att det ska bli ett uppsving i fladdermusstaben! Det är så jävla mycket mygg att man blir tokig ju. Kom och ät upp dom!!!!!!

Undrar om vampyrer äter mygg också. Dom suger ju iallafall blod. Mmmmm

Nä.. skämta bara. 


Jag adorerar

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Skulle vilja fly in i en annan värld ett tag. Komma bort från allt bara.

Jag är inte ledsen, inte deprimerad, men less.

Det är mitt eget fel. Jag vet. Ingen kan leva upp till mina förväntningar. Detta resulterar i att jag får en känsla av svek. Svekkänslan kommer nog av att jag känner att folk inte är uppriktiga.

Jag försökte tänka nu, och jag har sagt det förut: det finns nog ingen som jag skulle vilja umgås med nu. Alltså för skoj skull. För att kunna bara vara. Och det är rätt sorgligt. Eller finns väl en eller två, men det går inte.

Hur kan jag tröttna på folk så fort? Eller det har sina anledningar. Detta är norrland. I norrland är man fullt fullvuxen när man är 25. Då ska man ha hus och familj osv. Och sure. Inte mig emot. Jag skulle inte vara olycklig av det på något sätt. Men jag skulle fan inte försöka få andra att tycka att det måste vara så. Och just det. Man måste bli tråkig då också. Och bara umgås med familjen. Annars är man inte bra.

Jag klagar, men det kan jag väl få göra? Korta meningar gör jag också... Det är lite störigt. För er som läser.

Men denna bloggen är rätt död så det är nog inte så stor risk att så många läser. Tur för dom. Otur för er.

Jag vill att det ska hända nu. Jag ber att det ska göra det.

Make me happy!

Jamen, på nåt sätt känns det som att jag aldrig kommer kunna bli nöjd med något.

Jag har absolut ingen aning om vad jag vill. Var jag vill bo? I en sjuk dröm jag haft har jag velat bo i Stockholm "där allt händer"... Men fan.. jag skulle tröttna efter bara en vecka tror jag.

Jag är visserligen inte så berest inom Sverige (inte i världen heller om sanningen ska fram) så jag kanske inte borde oroa mig så mycket... Men en sak är säker. Och det är att Skellefteå och Umeå är tröttnat på! Men samtidigt kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans än här i Skelet heller... Vore toppen om man kunde flytta med huset och gården! Då skulle jag kunna bo vartsomhelst. I princip. Hemmakär på ett mer friskt sätt liksom.

Vänner då? Jag har vänner... Surprise surprise... Men får man inte lov att tröttna på dem? Kanske inte... Och jag har väl inte tröttnat på dem heller direkt. Men jag önskar att jag hade mer "spännande" vänner. Och då duger inte någon för mig. Typ en kändis skulle duga. Men då säkert högst en dag, för sedan skulle jag inse att denne var precis lika "tråkig" som oss andra. Och egentligen är väl inte vi tråkiga ens... Så som man kan se: Jag är alltför kräsen. När det gäller ALLT och ALLA! I dagsläget finns typ en person jag tycker är intressant på riktigt. I'm sick!

När jag sen börjar jobba då? Vad kommer jag hinna med då? Om jag känner mig rätt kommer 17 timmar av dygnets 24 att gå åt till jobb. Jag räknar 1 timme till övrigt och 6 timmar till sömn. Jag får inte bli så. Om jag blir det; stoppa mig!

Jag skulle önska att det hände saker hela tiden. Det är nog där skon klämmer. Det händer alldeles för lite! Jag blir anti-allt och apatisk när det finns dötimmar.

"Sysselsätt dig då" kanske nån tänker... Men med vad? Inget är intressant nog ju! Jag vill ha nåt att brinna för. Något som får tiden att flyga! Men jag har inte tålamod till saker som tar lång tid heller....

VARFÖR kan inte bara saker och ting duga för mig?

Let's face it... Jag kommer aldrig hitta nån heller att "dela livet med" som det så vackert heter. Vem kan leva upp till mina ideal, som jag inte ens själv vet vilka de är. Och om jag väl skulle hitta någon som gillade mig, så skulle jag inte gilla denne längre om denne började gilla mig. För min självbild är kanske aningen skev, så för mig skulle det innebära att jag tyckte personen i fråga måste ha nåt fel som gillar mig...

Gud, jag låter alldeles tragisk ju... Det är inte så patetiskt som det låter. Men det är faktiskt så illa som det låter, det måste jag tillstå.

Jag vill se världen - fast jag vill inte resa till nåt ställe där jag inte kan prata spanska eller engelska, och engelska = ett land där engelska är modersmålet. För om jag åker nånannanstans så vill jag kunna det språket... Och det finns inte tid till sånt ju!

Jag vill göra en massa roliga saker - fast det finns inget jag tycker är särskilt roligt?

Jag vill ************************************************************************

Shit potatismos.

Galen

Å jo, jag vill. Gudarna ska veta att jag vill. Så jävulskt mycket.

Aldrig velat nåt så mycket tror jag. Eller jo kanske nångång. Men jag är inte säker. Så det betyder att viljan är rätt stark.

Jag minns tankarna från stenbänken, jag minns känslan. Alcalá. Jag minns för några veckor sen. Jag minns första hösten. Jag minns sommaren 2007. Jag minns alla jag berättat för. Lika pirrigt varje gång. Lika mycket hopp varje gång. Lika likely to happen.

Känslan.

Damn you sueños. Damn you.

Galen. Det är vad jag blir.

Galen.

Hoppas ingen fattar. Hoppas jag slutar fatta också. Men det är heller inte likely to happen. Alldeles för starka är dom.

Galen!


U

Ingen större lust att blogga i den andra bloggen... Är fortfarande lite besviken på mig själv, men jag tror att det braiga väger upp det rätt rejält.. Men! Det är fan ett i-landsproblem så inte ska jag klaga...

Det känns som jag är otrogen mot min andra blogg varje gång jag skriver här. Känns inte hemma här längre. Känns egentligen inte hemma där heller... Jag tror inte jag passar som bloggare i grund och botten. Men det är som skönt att ha nagerst att skriva av sig lite.

Miss miss.

jaja

När man känner sig lätt eller gravt sviken av 9 av 10 personer vill man egentligen bara bryta ihop. Jag pallar dock inte att bryta ihop just nu, hinner inte helt enkelt.

Kanske dom två veckerna efter skolan slutat och före det ev jobbet börjar. Ja, vem vet...

Fast det vore rätt skönt att göra det nu. Bara skita i allt och gå och dränka sig eller nåt.

Usch vad neg. Men jag är ju neg så.. alla neggar är nog neggiga.

Det är  bara två veckor kvar här, vilket gör att jag bara vill gråta. Kommer bli svårt att lämna sitt drömliv igen.

Hej hej väggen, here I come.

Och btw... w/e.

jaja

Loooooser looooser loooooooooooser fucking jävla loooser!


Jag alltså.

Ur syn ur sinn...

... kanske, jag vet inte. Tror inte direkt på det, inte riktigt.

Det kanske vore väl om det på så vis var, men jag har upplevt det en för många gånger att så inte är fallet. Men det är nog bara så för mig. Jag kan aldrig glömma något. Oh, missuppfatta mig nu inte, jag har det sämsta minnet i världen. Men vissa saker etsar sig fast. För evig tid.

Jobbigt? Mhmm... men på nåt vis bra också. Det är ju det där med "mening". Allt har en mening, till viss del tror jag på det. Många gånger inte. Orättvisa kan inte ha nån mening. Orättvisa på högre nivå tänker jag nu, inte att min kompis vinner 100 000 fast denne är miljonär och jag vinner 10 kr. Det tror jag kan ha en mening. Ni vet själva vilka större orättvisor det kan finnas. Där tror jag inte det finns nån mening med det.

Så jag är lite som alltid. Lite hycklig. Men inte lycklig.

Väl vore det väl om man kunde säga att något som betytt allt gick att glömma.

less

Det känns som alla sviker mig på ett eller annat sätt. Det som hände idag var givetvis inte på nåt sätt med flit det förstår jag ju.. men ett exklusivt mess till mig kanske? Eller jag vet inte, är inte ett dugg ledsen på henne. Däremot är jag kanske extremt känslig och dan, men det känns som att jag tappat alla. Det var bra ett bra tag, sen blev allt som vanligt igen? Känns lite som jag tappat förtroendet till människor i min närhet. Jag tror en sak, men det visar sig vara en helt annan.

Imorgon är det nyårsafton. Jag blir hemma. Förhoppningsvis får jag 41 grader i feber och börjar yra och kallsvettas och hosta lungorna ur mig, på så vis skulle jag inte känna mig lika misslyckad.

The day all hell breaks loose is today apparently..

Fan vad klantig... råkade publicera detta i andra bloggen.. Hoppas ingen hann läsa! Visste inte hur man tar bort inlägg heller.. så var tvungen sudda och skriva ett ord bara.... Nå.. inlägget nu:


FYYYYYYYYYYY FAAAAAAAAAAAAAAAAN!

Här kan jag svära hur jävla mycket jag vill. Här kan jag skrika ut precis vilka dumheter som helst, för jag vet att det inte är nån som tar illa upp. Att det inte ens är nån som läser här längre lol.

Jag har inte uppdaterat en gång i månaden som jag tänkt här.. Men jag har inte hunnit med månadsskiftena ens. Men en sista gång för året är väl på sin plats.

Mår som sagt fan. SÅ längesen det kändes på detta viset. Vet inte vad som är fel. Har klumpar både här och var, är inte nöjd med nåt, har inga vänner, har inget liv osv... Saknar vissa personer. Särskilt en som jag aldrig mer kommer få tillbaka. There was this period.. Men jaja, bättre att ha lövat och lossat än att aldrig lövat säger dom väl. Torde väl vara samma med vänskap, bättre att ha haft den och förlorat än att aldrig haft den.. Ja vet nån vad, jag gör det då inte.

Jag tror att största problemet är att jag känner mig för stor för det livet jag för. Det är det jobbigaste. Jag vill ha extraordinans, men det finns inget extraordinärt med mig. Snarare är det motsatsen. Jag är en komplett loser och folk har börjat inse det i guess. Släng mej i väggen. Där jag passar bäst.

Jag blir trött på alla, orkar snart inte läsa nåns blogg.. Antingen stör jag mig på fjantiga, jävla nörd pvs eller så stör jag mig på klasskamrater som tar tag i saker och pluggar, flera veckor i förväg, WHY? Jävla idioti. Och varför skriva om det? Vem fan bryr sig.. Nu kanske nån tycker att jag hycklar.. eftersom jag gör precis samma sak..... Men, ja vadå men?

Satan så negativ. Detta måste vara den värsta dagen ever i år. Sur på mig själv också att jag wastade en önskning igår på nåt som aldrig kommer inträffa.

Om

Min profilbild

timms