Bortkommen
Jävla fucking skithelvette. Såhär har jag inte känt på länge. Inte på riktigt jävla länge.
Att ens försöka sova är bara ett hån. Det är ingen idé att jag lägger mig förrän jag är så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Sitter ute på balkongen i nåt slags halvkyla och röker. Lär ju inte direkt förbättra chanserna till att bli trött snart.
Jag är inte irriterad, inte arg, inte nåt sånt. Bara orolig. På inte mindre än tre sätt. Känns som jag varit med om det förut. Fast det har jag inte. Fast det känns så. Jag tror jag är rädd.
Det är läskigt bara. Vet inte vad jag ska göra eller ta mig till bara. Det är det som är värst.
Den här sidan brukar inte titta fram så ofta. Jag trodde inte den fanns kvar. Förtvivlan? Nä det är det nog inte heller, hopplöshet? Kanske inte det heller.
5 år sen. Fem jävla år sen. Helt otroligt. Hur kan tiden gå så fort? Hur kan så mycket ha hänt, fast det inte har hänt ett jävla skit? Ja, jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag finns och att jag är för tillfället. Och jag önskar att jag hade varit där. En del av det hela.
Äh, allt jag skriver är en blandning av 1000 olika saker. Inte ens jag kommer förstå det här linlägget om 100 år.
Önskar att skolan var igång. Att jag hade min prestationsångest, eller vanliga ångest bara. Att jag hade min vardag. Trygg eller otrygg. Jag vet inte vad den är. Men den är "hemma". Den har blivit en del av mig. 3 år tog det, men den kom. Rädslan för nya saker finns också, eller att de gamla sakerna aldrig kommer ta slut för att jag inte kan ta tag i det. Jag vet ingenting. Och jag hatar det. Jag hatar mig för att jag inte vet nåt. Att jag inte bara kan känna nåt. Att jag inte vet vem eller vad jag är. Fastän jag vet. Jag vet det alltför väl.
Jag är jag, en tråkig jävel på drygt 20 år som famlar omkring mer än nån anar. Folk tror jag har båda fötterna på jorden. Jag har för fan inte ens fötter känns det som.
Jag är allt. Fast ändå inget.
Eh.
Att ens försöka sova är bara ett hån. Det är ingen idé att jag lägger mig förrän jag är så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Sitter ute på balkongen i nåt slags halvkyla och röker. Lär ju inte direkt förbättra chanserna till att bli trött snart.
Jag är inte irriterad, inte arg, inte nåt sånt. Bara orolig. På inte mindre än tre sätt. Känns som jag varit med om det förut. Fast det har jag inte. Fast det känns så. Jag tror jag är rädd.
Det är läskigt bara. Vet inte vad jag ska göra eller ta mig till bara. Det är det som är värst.
Den här sidan brukar inte titta fram så ofta. Jag trodde inte den fanns kvar. Förtvivlan? Nä det är det nog inte heller, hopplöshet? Kanske inte det heller.
5 år sen. Fem jävla år sen. Helt otroligt. Hur kan tiden gå så fort? Hur kan så mycket ha hänt, fast det inte har hänt ett jävla skit? Ja, jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag finns och att jag är för tillfället. Och jag önskar att jag hade varit där. En del av det hela.
Äh, allt jag skriver är en blandning av 1000 olika saker. Inte ens jag kommer förstå det här linlägget om 100 år.
Önskar att skolan var igång. Att jag hade min prestationsångest, eller vanliga ångest bara. Att jag hade min vardag. Trygg eller otrygg. Jag vet inte vad den är. Men den är "hemma". Den har blivit en del av mig. 3 år tog det, men den kom. Rädslan för nya saker finns också, eller att de gamla sakerna aldrig kommer ta slut för att jag inte kan ta tag i det. Jag vet ingenting. Och jag hatar det. Jag hatar mig för att jag inte vet nåt. Att jag inte bara kan känna nåt. Att jag inte vet vem eller vad jag är. Fastän jag vet. Jag vet det alltför väl.
Jag är jag, en tråkig jävel på drygt 20 år som famlar omkring mer än nån anar. Folk tror jag har båda fötterna på jorden. Jag har för fan inte ens fötter känns det som.
Jag är allt. Fast ändå inget.
Eh.
Kommentarer
Postat av: Nannah
Krama:)
Postat av: timmy
aw tack =)
Trackback