acelebritys

Kan kärlek omvändas till hat?
Kan hat omvändas till kärlek?
En fråga som är vanlig att den ställs i dagens samhälle när vi stressar så mycket och knappt hinner med att älska oss själva.
Hur ska man ha tid att skaffa sig en fungerande familj, hund, katt och bil? Hur ska man hinna ta hand om allt det när man är obligerad att ta hand om sitt arbete?
Om man mot förmodan inte följer denna stilmall klassas man som mindre lyckad eller kanske rent av misslyckad.
Skulle en kvinna vilja vara hemma med sina barn, och mannen arbetar är hon en lycksökerska. Om mannen vill vara hemma med barnen och kvinnan arbetar är han svag och misslyckad.
Ibland kan man inte följa mönstret på grund av olika skäl. Klassas man då också som misslyckad? Är det meningen att vi ska leva i ett samhälle där alla är lika för att vi ska få kallas normala?
Frågorna är många och de flesta tycker likadant, fast ingen vågar stå ut och förtälja sina innersta känslor inför en "fullt normal" samhällsanpassad publik.

Tack för mig!

Jag fattar inte hur mycket dom som är med på blogglistan skriver egentligen!
Jag är värd en plats där!

Iofs kanske det kan bero på att DOM får KOMMENTARER i tusen av sina VÄNNER...

Iofs har jag inte så många vänner lol!

Ja, man brukar skylla på hunden ja...

Vill att Carola kommer hit =(

Trodde det var söndag idag.... Tror det fortfarande. Därför döper jag bloggen som jag gör. INFORMATIONEN: Jag har fortfarande tråkigt!

Okej... NOT!

Lova att inte skratta eller skämmas för mig nu är du snäll :-( Jag skäms själv tillräckligt.
Jag sa att ljudet inte fungerade på min dator och du sa "Kollat om det är på?" Och jag skrattade ut dig för att det var en så dum fråga..

hum.. heh... Det var inte på *rodnar*

Jag hade skruvat ner volymen på sidan av knappen på en ratt.

Tekniktimmy =D

Jag är så van att alltid slänga överkastet och kuddarna på fåtöljen borta i hörnet där när jag bäddar av sängen...

Hade glömt att det är vinter nu, då kommer alltid Larsson till mitt rum för att sova. Och den fåtöljen har blivit hans. Ända sen den dagen han kastrerades :-p Då kissade han på sig i den. Nulligull.

Och den fåtöljen hängde med även efter.. hmm.. översvämningen lol.

Nu låg han där och jag slängde alla kuddarna på honom, stackarn =(

Är det nån som märkt att jag har trååååååååååååkigtask?

"I can't believe she's gone...." Så börjar en av Darins..

*kräkpaus*

.. låtar. "Why does it rain" heter den.

Jag har en slags tvångstanke! Ända sen dom började spela den på radion har jag (alltså sen första gången och varje gång jag hört den efter det) varit tvungen att direkt efter han sjungit "I can't believe she's gone.." JUST PRECIS där måstat sjunga >WELL I CAN<...

Så gjorde jag nu med...

Jag tycker det är rätt roligt att blogga. Att läsa andras bloggar (de som jag känners jallafall..) och kommentera...

Men jag undrar, finns det inget annat typ liknande? Som alla kan ha :-p Som man kan pyssla lite med och sen kolla på.

Nåt roligare liksom?

Om nån har något tips, snälla säg det!!!

"Vart har du varit?"
"Ute bara."
"Det luktar rök hehe."
"Jo, kanske för att jag rökt.."
"Varför röker du?"
"För att det gör mig lugn"
"Är inte du lugn?"
"Uppenbarligen inte.."
"Varfördå då?"
"Inte vet jag."
"Låt inte så otrevlig."
"Jag låter inte otrevlig"
"Det är farligt att röka."
"Eh.. jag vet."
"Varför röker du då?"
"För att det gör mig LUGN L-U-G-N!"
"Varför är du sur?"
"Snälla, lägg dig inte i så mycket bara."
"Har jag inte rätt att bry mig då?"
"Jo"
"Dåså. Varför är du inte lugn?"
"Vet inte."
"Du låter så sur."
"SLUTA!"
"Lugna dig."
"Där ser du, jag är inte lugn. Kanske måste röka mer..."
"Men ååh"
"Nu går jag."


Är jag otrevlig?
Näää

Fan så hemskt det var att se Idol ikväll. Jag har aldrig nånsin gråtit så mycket. Hon hann sjunga 2 ord. Sen brast det. Sen hände nåt. Det stack till. Slutade gråta. Sen efter ett tag... gråt igen. Tårarna bara rann efter att hon sjungit klart. Sa till dom att jag hade ont...
Det var så vackert. Jag såg blicken i hennes ögon. Den blicken jag har varje dag jag ser mig själv i spegeln. Den smärtan. Den känslan.
Blev inte direkt bättre när jag insåg att nån förstod jag var ledsen, direkt varför..
Bläääääääää och ändå inte bläää. Jag behöver gråta. Det ögonblicket kom tillbaka. Just precis DET ögonblicket. När min värld rasade. När allt blev svart.

Efter det har det bara gått utför. Utför och utför. Jag har fallit nog nu. Låt mig nå botten nångång så jag kan få starta om.

Snälla?

Nehe! Inte alls!

Ikväll är det Idol!

Grattis Rillyn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hoppas du får en jättebra dag =)

Kan inte sova *snyft*

Ilka Morani, jag säger bara en sak... ilka morani.
Det finns många saker man aldrig kommer förstå. Jag förstår inte varför jag sa så. Undrar vart det kom ifrån.
Min tumme smärtar. Jag är stopp i näsan. Men ärligt... OCH??

Kan inte sova. Imorrn ska jag vara frisk!

Ibland får personer en att verkligen känna sig värdelös. Och det räcker inte med att få en att känna sig liiite värdelös, nejdå, man måste spä på det.

Jag gick tidigt ikväll med. Pang bom liksom. Väntade inte ens på att dans skulle komma tillbaka. Kunde inte. Så jag säger ett extra godnatt här som kompensation... lol... Förlåt mig =(

Jag börjar tvivla mer och mer. Vet inte var jag ska stå. Ska jag stå med jämt, vilket innebär just dom gångerna.. eller ska jag skita i det, eller vad fan ska jag göra?

Jag förstår samtidigt som jag bara vill upplösa allt också. Suck. Vissa saker suger. Saker som får en att vilja slita håret av sig, kasta sig in i en gran eller hoppa upp på Golden-gate bron.

Ska till ö-vik nästa vecka då.. Happ.. far på söndag. Kul kul... NOT.

Jaja, antagligen förtjänar jag det.

Skiter i mig själv från och med nu. Lika bra det =)

Jag letade en sak till Ravn innan idag och jag hittade det här mitt i alltihop. Jag skrev det årsskiftet mot 2005.

"Tänk att det här året redan är slut! 
Det är svårt att förstå!
På Mix Megapol spelar dom just "På gatan där jag bor" med Lena Philipsson. Den låten började just spelas på radion, men då var det fortfarande år 2004. Nu är klockan prick en timma in på år 2005.
Om bara ett par månader är det precis ett år sedan jag blev sjuk. En otroligt jobbig period har passerat genom mitt korta liv.
Förra året var fyllt av många jobbigare stunder.
För bara ett par dagar sen drabbades man i Asien av en naturkatastrof, det var längesedan jorden skakats om så mycket av en naturkatastrof. Över 3½tusen svenskar är försvunna pga denna TSUNAMI. Tänk så många då därnere som drabbats av förluster inom sina familjer. Det är så hemskt!
Det får en att förstå hur små mina problem egentligen är, även om de har känts väldigt stora! Jag var ju på väg att till påsk vara försvunnen. Jag hade ju bestämt mig att ta mitt liv.
Nu är det NYÅRSAFTON och här sitter jag!
När jag tänker tillbaka är det svårt att fatta! Jag har lärt mig mycket under dethär året, mer än någonsin, antagligen. Mest om mig själv kanske, många av mina tankegångar jag haft förut har förändrats. Dessutom har jag för första gången i mitt liv fått, utomstående, berömda människor, som betyder något.
Tänker främst på Annika Lantz, Rix Morronzoos Radiopersoner, Lena Ph och Johan Becker. (Drew Fuller och Holly Marie Combs).
Jag har aldrig haft idoler eller så, men nu inser jag hur människor faktiskt kan ha det!
Tänk så mycket dessa har betytt under min sjukdomsperiod.
Det har gått en hel sommar sedan jag blev sjuk bl.a. p.g.a. skolan och NN (nämner inte personens namn) och hans förbannade spanskaläxor. Nu är det till och med ett helt nytt år! Fanken så fort tiden går!
Det var också i oktober förra året som morfar dog.
Det var en väntad död, men hur kan man låta bli att sörja?!
Jag älskade morfar och önskar att vi haft fler minnen tillsammans!
Jag älskar honom naturligtvis fortfarande! och kommer aldrig glömma honom. ALDRIG.
Just nu spelar Rix Fm "Father and son" med Ronan Keating och Cat Stevens (us uff...)
Det är så mycket osm hänt! Jag har även blivit 18 år. Det är absolut ingenting jag märkt av! Snart är jag 19 år. Bara 5 månader kvar. Eller 4½ om man ska vara petig. OKEJ, bara 4 månader och 13 dagar, eller 12, det beror på hur man ser det.
Jag kan hursomhelst inte förstå att jag sitter här på mitt rum kl. 01.20 denna natt. Och för 9 månader sedan hade jag aldrig, jag menar ALDRIG, kunnat tro det. Det var under den tiden jag inte såg morgondagen alltså. Min största DRÖM var att gå under.
Nu sitter jag här på min väg upp, tillbaks till verkligheten! En aning deppad. Januari är ju en himla månad! FÖRSTA på året och dessutom 31 dagar lång!
Vem kom på den smarta idén?? Den första månaden, eller egentligen de första MÅNADERNA på året borde vara kortast! Vad skulle det göra om Maj hade 37 dagar? INGET är svaret.
Jag har en jobbig tid framför mig, men hoppas och antar att den knappast kommer komma i närheten av hur förra året var! Ändå minns jag året 2004 som ett varmt år, om man bortser från sommaren som var svinkall och svindålig, men nu var det ju inte så jag menade.
Nu spelar Rix Fm Natasha Bedingfield "Unwritten" kl. 01.26. God natt!

P.s Da Vinci-koden, en bok av Dan Brown är otroligt bra! SKITBRA!!! Måste läsas. Den enda författaren jag "ser upp till" faktiskt.
Imorgon är det Lördag, eller det är ju faktiskt redan idag.
Beverly Hills är en superbra serie! Eller ja, ganska i alla fall.

Gott Nytt År!
& God Jul...    
                                                                                                                                                                  (Mitt namn) "


Tilläggskommentarer:

1) Jag pyntade inte ens till den påsken, för jag tänkte att jag kommer ändå inte uppleva den. (Det är alltid jag som pyntar till påsk.) Fast dagen före gjorde jag iordning allt. Gick ut och plockade videkissar och björkris samtidigt som jag lyssnade på Annika Lantz :-p

2) Hade aldrig under sjukdomsperioden berörts av min homosexualitet. Tankarn jag haft före var bara att jag skulle förneka det, eller nåt liknande. Hande inte kunnat ana att bara några veckor efter att jag skrev detta "dagboksbrev" så skulle Roger Nordin få mig att acceptera den jag verkligen är!

3) På tekniken i 9:an skulle vi göra en klocka. Jag visade den för morfar som då var lite sådär glöms och liiite gaggig typ. Jag visste att det var sista gången han skulle hälsa på oss, även om han levde ett par år efter det!
Han gav mig så mycket beröm för klockan så jag gråter nu när jag tänker på det! Han trodde verkligen inte jag kunnat göra en sån fin :-p Det kommer jag aldrig glömma. Hans blick. Han såg så stolt ut också. Tårar!
Ska ta ett kort på den och lägga upp i bloggen! (L)


Tiden går vidare, och livet likaså.

Kanske kommer jag till detta nyåret att skriva ett likadant brev? Dethär året har varit så mycket värre än då, fast det har ändå varit på ett annat sätt.
Det får mig att inse att alla problem räknas, hur små de än kan tyckas vara. Det kan vara för någon till synes små problem som för någon annan kan vara livsavgörande.

Det finns mycket kärlek i världen.
Glöm aldrig det!

Jag älskar er :-)