Make me happy!
Jamen, på nåt sätt känns det som att jag aldrig kommer kunna bli nöjd med något.
Jag har absolut ingen aning om vad jag vill. Var jag vill bo? I en sjuk dröm jag haft har jag velat bo i Stockholm "där allt händer"... Men fan.. jag skulle tröttna efter bara en vecka tror jag.
Jag är visserligen inte så berest inom Sverige (inte i världen heller om sanningen ska fram) så jag kanske inte borde oroa mig så mycket... Men en sak är säker. Och det är att Skellefteå och Umeå är tröttnat på! Men samtidigt kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans än här i Skelet heller... Vore toppen om man kunde flytta med huset och gården! Då skulle jag kunna bo vartsomhelst. I princip. Hemmakär på ett mer friskt sätt liksom.
Vänner då? Jag har vänner... Surprise surprise... Men får man inte lov att tröttna på dem? Kanske inte... Och jag har väl inte tröttnat på dem heller direkt. Men jag önskar att jag hade mer "spännande" vänner. Och då duger inte någon för mig. Typ en kändis skulle duga. Men då säkert högst en dag, för sedan skulle jag inse att denne var precis lika "tråkig" som oss andra. Och egentligen är väl inte vi tråkiga ens... Så som man kan se: Jag är alltför kräsen. När det gäller ALLT och ALLA! I dagsläget finns typ en person jag tycker är intressant på riktigt. I'm sick!
När jag sen börjar jobba då? Vad kommer jag hinna med då? Om jag känner mig rätt kommer 17 timmar av dygnets 24 att gå åt till jobb. Jag räknar 1 timme till övrigt och 6 timmar till sömn. Jag får inte bli så. Om jag blir det; stoppa mig!
Jag skulle önska att det hände saker hela tiden. Det är nog där skon klämmer. Det händer alldeles för lite! Jag blir anti-allt och apatisk när det finns dötimmar.
"Sysselsätt dig då" kanske nån tänker... Men med vad? Inget är intressant nog ju! Jag vill ha nåt att brinna för. Något som får tiden att flyga! Men jag har inte tålamod till saker som tar lång tid heller....
VARFÖR kan inte bara saker och ting duga för mig?
Let's face it... Jag kommer aldrig hitta nån heller att "dela livet med" som det så vackert heter. Vem kan leva upp till mina ideal, som jag inte ens själv vet vilka de är. Och om jag väl skulle hitta någon som gillade mig, så skulle jag inte gilla denne längre om denne började gilla mig. För min självbild är kanske aningen skev, så för mig skulle det innebära att jag tyckte personen i fråga måste ha nåt fel som gillar mig...
Gud, jag låter alldeles tragisk ju... Det är inte så patetiskt som det låter. Men det är faktiskt så illa som det låter, det måste jag tillstå.
Jag vill se världen - fast jag vill inte resa till nåt ställe där jag inte kan prata spanska eller engelska, och engelska = ett land där engelska är modersmålet. För om jag åker nånannanstans så vill jag kunna det språket... Och det finns inte tid till sånt ju!
Jag vill göra en massa roliga saker - fast det finns inget jag tycker är särskilt roligt?
Jag vill ************************************************************************
Shit potatismos.
Jag har absolut ingen aning om vad jag vill. Var jag vill bo? I en sjuk dröm jag haft har jag velat bo i Stockholm "där allt händer"... Men fan.. jag skulle tröttna efter bara en vecka tror jag.
Jag är visserligen inte så berest inom Sverige (inte i världen heller om sanningen ska fram) så jag kanske inte borde oroa mig så mycket... Men en sak är säker. Och det är att Skellefteå och Umeå är tröttnat på! Men samtidigt kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans än här i Skelet heller... Vore toppen om man kunde flytta med huset och gården! Då skulle jag kunna bo vartsomhelst. I princip. Hemmakär på ett mer friskt sätt liksom.
Vänner då? Jag har vänner... Surprise surprise... Men får man inte lov att tröttna på dem? Kanske inte... Och jag har väl inte tröttnat på dem heller direkt. Men jag önskar att jag hade mer "spännande" vänner. Och då duger inte någon för mig. Typ en kändis skulle duga. Men då säkert högst en dag, för sedan skulle jag inse att denne var precis lika "tråkig" som oss andra. Och egentligen är väl inte vi tråkiga ens... Så som man kan se: Jag är alltför kräsen. När det gäller ALLT och ALLA! I dagsläget finns typ en person jag tycker är intressant på riktigt. I'm sick!
När jag sen börjar jobba då? Vad kommer jag hinna med då? Om jag känner mig rätt kommer 17 timmar av dygnets 24 att gå åt till jobb. Jag räknar 1 timme till övrigt och 6 timmar till sömn. Jag får inte bli så. Om jag blir det; stoppa mig!
Jag skulle önska att det hände saker hela tiden. Det är nog där skon klämmer. Det händer alldeles för lite! Jag blir anti-allt och apatisk när det finns dötimmar.
"Sysselsätt dig då" kanske nån tänker... Men med vad? Inget är intressant nog ju! Jag vill ha nåt att brinna för. Något som får tiden att flyga! Men jag har inte tålamod till saker som tar lång tid heller....
VARFÖR kan inte bara saker och ting duga för mig?
Let's face it... Jag kommer aldrig hitta nån heller att "dela livet med" som det så vackert heter. Vem kan leva upp till mina ideal, som jag inte ens själv vet vilka de är. Och om jag väl skulle hitta någon som gillade mig, så skulle jag inte gilla denne längre om denne började gilla mig. För min självbild är kanske aningen skev, så för mig skulle det innebära att jag tyckte personen i fråga måste ha nåt fel som gillar mig...
Gud, jag låter alldeles tragisk ju... Det är inte så patetiskt som det låter. Men det är faktiskt så illa som det låter, det måste jag tillstå.
Jag vill se världen - fast jag vill inte resa till nåt ställe där jag inte kan prata spanska eller engelska, och engelska = ett land där engelska är modersmålet. För om jag åker nånannanstans så vill jag kunna det språket... Och det finns inte tid till sånt ju!
Jag vill göra en massa roliga saker - fast det finns inget jag tycker är särskilt roligt?
Jag vill ************************************************************************
Shit potatismos.
Galen
Å jo, jag vill. Gudarna ska veta att jag vill. Så jävulskt mycket.
Aldrig velat nåt så mycket tror jag. Eller jo kanske nångång. Men jag är inte säker. Så det betyder att viljan är rätt stark.
Jag minns tankarna från stenbänken, jag minns känslan. Alcalá. Jag minns för några veckor sen. Jag minns första hösten. Jag minns sommaren 2007. Jag minns alla jag berättat för. Lika pirrigt varje gång. Lika mycket hopp varje gång. Lika likely to happen.
Känslan.
Damn you sueños. Damn you.
Galen. Det är vad jag blir.
Galen.
Hoppas ingen fattar. Hoppas jag slutar fatta också. Men det är heller inte likely to happen. Alldeles för starka är dom.
Galen!
U
Ingen större lust att blogga i den andra bloggen... Är fortfarande lite besviken på mig själv, men jag tror att det braiga väger upp det rätt rejält.. Men! Det är fan ett i-landsproblem så inte ska jag klaga...
Det känns som jag är otrogen mot min andra blogg varje gång jag skriver här. Känns inte hemma här längre. Känns egentligen inte hemma där heller... Jag tror inte jag passar som bloggare i grund och botten. Men det är som skönt att ha nagerst att skriva av sig lite.
Miss miss.
Det känns som jag är otrogen mot min andra blogg varje gång jag skriver här. Känns inte hemma här längre. Känns egentligen inte hemma där heller... Jag tror inte jag passar som bloggare i grund och botten. Men det är som skönt att ha nagerst att skriva av sig lite.
Miss miss.