Bortkommen
Att ens försöka sova är bara ett hån. Det är ingen idé att jag lägger mig förrän jag är så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Sitter ute på balkongen i nåt slags halvkyla och röker. Lär ju inte direkt förbättra chanserna till att bli trött snart.
Jag är inte irriterad, inte arg, inte nåt sånt. Bara orolig. På inte mindre än tre sätt. Känns som jag varit med om det förut. Fast det har jag inte. Fast det känns så. Jag tror jag är rädd.
Det är läskigt bara. Vet inte vad jag ska göra eller ta mig till bara. Det är det som är värst.
Den här sidan brukar inte titta fram så ofta. Jag trodde inte den fanns kvar. Förtvivlan? Nä det är det nog inte heller, hopplöshet? Kanske inte det heller.
5 år sen. Fem jävla år sen. Helt otroligt. Hur kan tiden gå så fort? Hur kan så mycket ha hänt, fast det inte har hänt ett jävla skit? Ja, jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag finns och att jag är för tillfället. Och jag önskar att jag hade varit där. En del av det hela.
Äh, allt jag skriver är en blandning av 1000 olika saker. Inte ens jag kommer förstå det här linlägget om 100 år.
Önskar att skolan var igång. Att jag hade min prestationsångest, eller vanliga ångest bara. Att jag hade min vardag. Trygg eller otrygg. Jag vet inte vad den är. Men den är "hemma". Den har blivit en del av mig. 3 år tog det, men den kom. Rädslan för nya saker finns också, eller att de gamla sakerna aldrig kommer ta slut för att jag inte kan ta tag i det. Jag vet ingenting. Och jag hatar det. Jag hatar mig för att jag inte vet nåt. Att jag inte bara kan känna nåt. Att jag inte vet vem eller vad jag är. Fastän jag vet. Jag vet det alltför väl.
Jag är jag, en tråkig jävel på drygt 20 år som famlar omkring mer än nån anar. Folk tror jag har båda fötterna på jorden. Jag har för fan inte ens fötter känns det som.
Jag är allt. Fast ändå inget.
Eh.
The nack
Idag är det alltså dags för dop. Typ 20 mil från mig, men det är "nära" i dessa norrländska trakter.
Det blir nog trevlig!
Dock ösregnar det här... Det är inte så trevligt. Kanske är det bättre väder där. Man kan ju hoppas, eftersom jag är gjord av socker och skulle smälta direkt en vattendroppe träffade mig.
Jag är inte van att klä upp mig, och jag känner mig alltid jättefånig när jag gör det, som att jag vore en utomjording eller nåt.. och tänker att alla skrattar i smyg åt mig... Well well... Det kanske dom gör. Men det är lugnt. Jag vill ju tillföra min del av rolighet i världen så...
Jag borde verkligen gå och göra mig iordning nu, men det är nåt som stör mig så fruktansvärt mycket. Jag vet inte vad det är, men nåt är det.
Jag är lite irriterad!!! Eller egentligen rätt mycket irriterad. Men hon gör ju som hon vill...
Sen är jag lite sad. Men jag försöker att inte vara det! Men det är svårt......
Men mest har jag nog ont i nacken när allt kommer omkring. Det kanske är där roten till allt ont kommer ifrån.
Nacken.
lalalalala*****
Åh din blinda stackare!
Hur kan du inte se??? Jag förstår mig inte på vissa människor... Det kommer aldrig funka..... Alltför stressad in i det hela. Men det får gå som det går. Jag ska inte vara cynisk. Men jisses när ögonen öppnas. Det säger jag bara.
Men som sagt. Jag ska inte vara cynisk vilket jag annars är rätt bra på att vara. Så... Det kommer funka hur bra som helst.
Fast jag längtar ändå tills misstaget inses lol
Nej just ja... Det var ju inget misstag...
Jag verkar cynisk ändå, right?
Undrar egentligen hur vi kunde bli kompisar så fort...
Jag är sååååååå positiv........
Lingonsyltsmjölk
Jag välkomnar dig tillbaka kära magkatarr..
Det var längesen jag hade såna probs... Men du kommer ju som alltid när det passar bäst.
Sugen hela tiden... kan inte äta utan att börja må illa... måste äta hela tiden för att inte få ont... mår illa hela tiden alltså.... Jippey! Men det är väl inte som allra värst, så jag kanske ska vänta med att klaga. Medicinerna sist hjälpte ju superbra. Not! Inte en enda av dom typ 19 jag provade..
Eller det kanske inte är magkatarr... Vad vet jag. Men det känns som sist i alla fall. Och jag lever väl inte det sundaste livet heller, så får väl skylla mig själv delvis.
Sen vill jag att det ska bli ett uppsving i fladdermusstaben! Det är så jävla mycket mygg att man blir tokig ju. Kom och ät upp dom!!!!!!
Undrar om vampyrer äter mygg också. Dom suger ju iallafall blod. Mmmmm
Nä.. skämta bara.
Jag adorerar
Skulle vilja fly in i en annan värld ett tag. Komma bort från allt bara.
Jag är inte ledsen, inte deprimerad, men less.
Det är mitt eget fel. Jag vet. Ingen kan leva upp till mina förväntningar. Detta resulterar i att jag får en känsla av svek. Svekkänslan kommer nog av att jag känner att folk inte är uppriktiga.
Jag försökte tänka nu, och jag har sagt det förut: det finns nog ingen som jag skulle vilja umgås med nu. Alltså för skoj skull. För att kunna bara vara. Och det är rätt sorgligt. Eller finns väl en eller två, men det går inte.
Hur kan jag tröttna på folk så fort? Eller det har sina anledningar. Detta är norrland. I norrland är man fullt fullvuxen när man är 25. Då ska man ha hus och familj osv. Och sure. Inte mig emot. Jag skulle inte vara olycklig av det på något sätt. Men jag skulle fan inte försöka få andra att tycka att det måste vara så. Och just det. Man måste bli tråkig då också. Och bara umgås med familjen. Annars är man inte bra.
Jag klagar, men det kan jag väl få göra? Korta meningar gör jag också... Det är lite störigt. För er som läser.
Men denna bloggen är rätt död så det är nog inte så stor risk att så många läser. Tur för dom. Otur för er.
Jag vill att det ska hända nu. Jag ber att det ska göra det.