Triste
Senaste dagarna har jag tänkt lite.
Det i sig är väl en bedrift, kanske någon tänker. Men det var inte riktigt det jag ville komma fram till..
Följande inlägg kommer säkert låta deprimerande, men det är jag inte. Liiite uppgiven kanske, men inte mer än så.
Jag har tänkt på vänner och sådär. Vänner jag haft- har förlorat/ vänner jag har osv.
Både saknar och inte saknar dem jag förlorat. Det är i alla fall inte kring dem mina tankar snurrat mest, utan snarare det sistnämnda. Vänner jag har alltså.
Jag blev lite smått ledsen när jag kom på att jag nog inte har nån bästa kompis. Om man nu fortfarande har såna i den här åldern? Det torde man väl ha?
Med bästa kompis menar jag att det är ömsesidigt. Jag har väl såklart vänner jag älskar mer än andra själv. Som betyder allt för mig, men det går liksom inte båda vägar, så att säga. Om jag drunknade i en flygplansolycka skulle inte de bli lika ledsna som jag skulle bli om de gjorde det. Do I make any sense?
Jag menar, jag har nog ingen för vem jag betyder mest. Jag är liksom bara en i mängden som är nice att ha där, men som vore lika nice att vara utan. Jag spelar liksom ingen roll, om ni fattar. Jag är ingen man saknar om han inte är där på ett år.
Det kanske låter tragiskt, och på ett sätt är det väl det för visst finns där en önskan att jag skulle vara lika betydelsefull tillbaka. Men det är svårt. Jag är nog inte direkt någon man håller fast vid. Jag är rolig att vara med till en viss punkt. Sen tar det stopp. Då hittar man andra istället. Andra som är roligare, både att vara med och roligare i sin bokstavliga mening.
Sen att bli "bästa kompis" med någon i vuxen ålder är väl svårt på sitt sätt eftersom man inte varit kompisar sedan barnsben. Man har inte upplevt alla de där grejerna. Det speciella.
Men det är inte bara där det ligger tror jag. Jag är bra att ha när man inte mår så bra kanske. Eller jag vet inte. Kanske inte då heller.
Jag kan hursomhelst inte komma på någon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om den och det är lite tråkigt.
Men som jag sa så är jag inte deprimerad över det, oftast bryr jag mig inte så mycket, men ibland sticker det till lite. Det är nog bara så i livet. Jag var för sent ute helt enkelt.
Sist in först ut liksom.
Det i sig är väl en bedrift, kanske någon tänker. Men det var inte riktigt det jag ville komma fram till..
Följande inlägg kommer säkert låta deprimerande, men det är jag inte. Liiite uppgiven kanske, men inte mer än så.
Jag har tänkt på vänner och sådär. Vänner jag haft- har förlorat/ vänner jag har osv.
Både saknar och inte saknar dem jag förlorat. Det är i alla fall inte kring dem mina tankar snurrat mest, utan snarare det sistnämnda. Vänner jag har alltså.
Jag blev lite smått ledsen när jag kom på att jag nog inte har nån bästa kompis. Om man nu fortfarande har såna i den här åldern? Det torde man väl ha?
Med bästa kompis menar jag att det är ömsesidigt. Jag har väl såklart vänner jag älskar mer än andra själv. Som betyder allt för mig, men det går liksom inte båda vägar, så att säga. Om jag drunknade i en flygplansolycka skulle inte de bli lika ledsna som jag skulle bli om de gjorde det. Do I make any sense?
Jag menar, jag har nog ingen för vem jag betyder mest. Jag är liksom bara en i mängden som är nice att ha där, men som vore lika nice att vara utan. Jag spelar liksom ingen roll, om ni fattar. Jag är ingen man saknar om han inte är där på ett år.
Det kanske låter tragiskt, och på ett sätt är det väl det för visst finns där en önskan att jag skulle vara lika betydelsefull tillbaka. Men det är svårt. Jag är nog inte direkt någon man håller fast vid. Jag är rolig att vara med till en viss punkt. Sen tar det stopp. Då hittar man andra istället. Andra som är roligare, både att vara med och roligare i sin bokstavliga mening.
Sen att bli "bästa kompis" med någon i vuxen ålder är väl svårt på sitt sätt eftersom man inte varit kompisar sedan barnsben. Man har inte upplevt alla de där grejerna. Det speciella.
Men det är inte bara där det ligger tror jag. Jag är bra att ha när man inte mår så bra kanske. Eller jag vet inte. Kanske inte då heller.
Jag kan hursomhelst inte komma på någon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om den och det är lite tråkigt.
Men som jag sa så är jag inte deprimerad över det, oftast bryr jag mig inte så mycket, men ibland sticker det till lite. Det är nog bara så i livet. Jag var för sent ute helt enkelt.
Sist in först ut liksom.