Blogg: jobbig
Nu är jag hemma igen.
Börjar med den jobbiga bloggen, för min egen skull. Sen ska jag skriva mer roliga saker och så.
Mm, provade flera gånger.. Inte nu heller gick det.
Vet inte alls hur det känns att vara hemma. Känns jobbigt att vara tillbaka till den verklighet där jag vet preciiis vad som kommer hända minut efter minut.
Känns skönt att vara hemma för att på nåt sätt komma bort från allt skit. Hände en sak nu med typ, fast inte alls lika!!! Men det behövs så lite för att minnen ska komma tillbaka och kännas som verklighet.
Det jag kommer komma ihåg mest av denhär resan är:
"No se puede ver mis lágrimas, porque es mi corazón que llora"
Det stämmer så på mig.
Jag läste det när vi var under monumentet som rests efter terrordådet i Madrid där massor av folk omkom och ett hundratal skadades. Jag kunde knappt hålla mig från att gråta då.
Meddelanden från människor hade ristats in på innertaket av en glob liksom. svårt att förklara, ska lägga ut en bild sen kanske. På alla möjliga språk var det. Folk som mist sina vänner, sina älskade, sin släkt... Det som gjorde att jag inte kunde hålla mig längre var när vår lärare pekade på en mening som jag inte minns precis men som sa ungefär: "Jag lämnar dig inte min älskade, vi ses snart"
Dagen efter hon lämnat meddelandet tog hon sitt liv för att få vara med honom igen, på andra sidan.
Tårarna bara rann när jag läste. Nu också.
Vi åkte förbi den stationen där bomben exploderade flera gånger. Varje gång kom tanken. Fick dåligt samvete för att jag mådde dåligt över vissa saker som hänt mig, när så många människor inte ens anade att deras liv skulle sluta den dagen. De hade inget val.
Kan inte skriva mer jobbiga saker som har med mig eller mina tankar att göra nu. Känns fel.
Fortsätter sedan.
Börjar med den jobbiga bloggen, för min egen skull. Sen ska jag skriva mer roliga saker och så.
Mm, provade flera gånger.. Inte nu heller gick det.
Vet inte alls hur det känns att vara hemma. Känns jobbigt att vara tillbaka till den verklighet där jag vet preciiis vad som kommer hända minut efter minut.
Känns skönt att vara hemma för att på nåt sätt komma bort från allt skit. Hände en sak nu med typ, fast inte alls lika!!! Men det behövs så lite för att minnen ska komma tillbaka och kännas som verklighet.
Det jag kommer komma ihåg mest av denhär resan är:
"No se puede ver mis lágrimas, porque es mi corazón que llora"
Det stämmer så på mig.
Jag läste det när vi var under monumentet som rests efter terrordådet i Madrid där massor av folk omkom och ett hundratal skadades. Jag kunde knappt hålla mig från att gråta då.
Meddelanden från människor hade ristats in på innertaket av en glob liksom. svårt att förklara, ska lägga ut en bild sen kanske. På alla möjliga språk var det. Folk som mist sina vänner, sina älskade, sin släkt... Det som gjorde att jag inte kunde hålla mig längre var när vår lärare pekade på en mening som jag inte minns precis men som sa ungefär: "Jag lämnar dig inte min älskade, vi ses snart"
Dagen efter hon lämnat meddelandet tog hon sitt liv för att få vara med honom igen, på andra sidan.
Tårarna bara rann när jag läste. Nu också.
Vi åkte förbi den stationen där bomben exploderade flera gånger. Varje gång kom tanken. Fick dåligt samvete för att jag mådde dåligt över vissa saker som hänt mig, när så många människor inte ens anade att deras liv skulle sluta den dagen. De hade inget val.
Kan inte skriva mer jobbiga saker som har med mig eller mina tankar att göra nu. Känns fel.
Fortsätter sedan.
Kommentarer
Trackback