acelebritys

Har inte varit nån vidare bra dag idag. Började tidigt med att jag kände mig dissad, vilket gjorde att jag inte var vidare trevlig hela tiden antar jag. Förlåt.
Det har känts så hela dagen. Dels för att jag hatar förändringar. Sen för att jag hatar när folk inte litar på mig. För hela mitt liv har jag typ fått höra hur pålitlig jag är. Lärarna berättade typ hemligheter för mig redan när jag gick 4an för dom visste att jag aldrig skulle säga nåt... Min självbild har rasat till under botten det senaste året, och när dom få positiva saker jag kan tänka om mig själv försvinner blir jag förtvivlad, särskilt om jag har en del i det också. Jag vet att jag svikit många. Men det verkar som folk tror det är med flit, att jag vill såra. Jag vill ju inte det :-(
Kanske bryr jag mig  för mycket om alla, jag mår dåligt när andra mår dåligt.. Har fått rådet att sluta bry mig flera gånger. Dels för min egen skull och dels för att jag inte får nåt tillbaka. 
  Det stämmer till en viss del. Jag får inte så mycket längre, men jag ger inte så mycket heller, fast det utesluter inte att jag önskar att alla mådde bättre eller att jag inte skulle må dåligt för deras skull, för det gör jag. Hela tiden. Och det är inget jag vill bli tackad för. Det är inte det det handlar om. Det enda jag ber om är en ny chans att visa vem jag är och vad jag står för. Att vara bra på lyssna och vara nån man kan lita på har alltid varit dom enda positiva egenskaperna jag tänkt om mig själv, alltid!
  Jag mår inte särskilt bra nu, därför orkar jag inte bara lyssna längre utan säger jätteofta rakt ut vad jag tycker, fast jag borde knipit käft. Jag blir så hemskt lätt sårad och irriterad. Bara ett fel ord kan få mig att börja gråta i timmar. Och jag vet inte om nån kan förstå det, och jag kräver inte det egentligen heller, men jag vill att folk inte tror att jag är bitchig med dom för att det är kul.
  Många har svikt mig och ljugit för mig, men jag har alltid förlåtit eller gömt under ytan hur det får mig att känna mig. Vet inte om jag orkar det mer. Jag vill bara ha det lugnt. Jag vill ha nån jag kan lita på mer än allt. Och som kan lita på mig tillbaka.
Det känns som vad jag än säger, gör eller skriver blir fel nu. Jag har försökt dra mig undan. Men jag kan inte.
Har tänkt att det skulle vara lättast att bara välja, men det går inte. Därför kommer nån annan få välja åt mig. Det är det enda rättvisa. Jag vet inte om det är det jag vill eller om det är för att det är lättast.. Men jag orkar inte mer, det börjar vara för mycket, jag kan inte komma djupare under ytan nu. Jag måste försöka ta mig ovanför ytan igen innan det är för sent, och kan jag ta med nån på vägen är det bara positivt.

Det här är den jobbigaste blogg jag skrivit på länge, och allvarligt talat vet jag inte om jag tycker att bloggandet är en bra idé... Det har gjort många sår i mig, och inte bara mig heller. Ofta vet man inte vad folk menar heller och då börjar tankarna rulla och såren blir större och tveksamheten tar över. Det hade varit lättare om jag aldrig börjat blogga eller läsa andras. För nu är jag fast, och även om det kan vara roligt ibland, eller rätt ofta, är det många sår som aldrig kommer läka som orsakats av den. Och det är sorgligt.

Jag önskar att alla fick må bra och att alla kom överens. Jag önskar att nån förstod mig, och att alla hade nån som förstod dem också. Men det kanske är dags att börja ta tillvara på sig själv också. Kanske är dags att visa att man existerar ensjälv också, inte bara är en luftbubbla man kan driva med hur mycket som helst utan några jobbiga känslor.

Jag vet inte. Jag har sagt det förut också. Men nu kanske det är dags på allvar. Nytt år, nya tankar..
Kan man tänka så? Jag tror det. Det är dags att visa vem man är! Våga ta plats T! Våga det. Det kan knappast bli värre än det redan är, eller?
Ååh, jag önskar att jag inte var så feg och sökte stöd hela tiden. Jag är en liten baby. En gnällig bebis!