acelebritys

Uppenbarligen vet jag alltid när folk ljuger. Behöver inte vara face to face för att förstå. Det är en bra egenskap ibland. Men oftast betyder det mer smärta inom en. Det är inte så kul.

En molande känsla av besvikelse, svikelse och lögner. En vägg man stöter på varenda dag. Ibland önskar man att man kunde riva denna vägg, det hyckel som den bär. Att man kunde leva i en väggfri värld. Vilket jag på ett sätt gör. En vägg är borta ur mitt hem. Den viktigaste. Den bärande väggen.
Den väggen kan gå bygga upp, men då måste jag flytta först. Men jag tvivlar ändå. Ibland  får man helt enkelt anpassa sig till förändringarna. Hur man anpassar sig är upp till var och en.

Jag finner ingen mening med att längre tänka på huruvida jag ska fortsätta bygga på väggarna eller inte, "inte" kommer inte hända. För min grund har just rasat. Saker som man inte tror.

Jag har ont i magen som fan, men jag skrattar ändå just nu liiitegrann, och jag väljer att se det som en bit hopp som funnit den spik där det brukade hänga, och placerat sig där igen ett litet tag. Eller så var det det sista som lämnade väggen. För att aldrig komma tillbaka igen.