acelebritys

Vad gör jag nu? Ingenting. Det är tråkigt. Jag vill ha nåt att göra. Vill prata om en sak. Men jag får vänta.
Jag har tråkigt. Det finns inget här, och om inget inte finns heller vad finns då?
Jag vill skriva om en sak, men jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill att nån skriver till mig, så jag vet vad jag ska skriva.
Det är fortfarande tråkigt. Det finns den ena saken tråkigare än den andra och nu är den andra saken ännu tråkigare än innan. Det finns mest tråkiga saker. Därför jag har tråkigt.
Jag önskar jag inte behövde tänka på dom tråkiga sakerna, men om jag försöker låta bli får jag panik, så det är bättre att tänka på dom och må dåligt. Så dåligt att det inte går äta.
Jag önskar att jag var annars. Jag önskar att jag var på nytt. Att jag fick komma hit igen. Göra saker annorlunda.
Eller så önskar jag att jag fick se mig själv om 10 år, då skulle jag veta om det var värt det. Värt besväret att kämpa. Är det det? Jag vet inte. Det är bara tråkigt.
Och när det tråkiga har tagit över, vad finns kvar då? Ingenting. Eller finns det nånting? Är ingenting nånting? Det känns iallafall ibland som nånting är ingenting och det är jobbigt.
Jag har tråkigt än.
Jag önskar vissa saker var annorlunda, att jag var mer närvarande och kunde styra mer över mitt eget liv. Mina känslor beror egentligen bara på en sak. Eller två. Jag är trött på det. Och mina känslor är trötta på mig, för dom har insett att jag inte kommer begå självmord på grund av dem. Hela tiden nervös. Hela tiden orolig och hela tiden stressad. Men det är inte dom som kan döda mig. Ingen kan. Mitt straff är att leva. Och jag ska leva. Hela mitt liv, ända tills det tar slut. Då kan ingen klaga sen.
Visst, jag upprepar mig kanske om och om igen, men inte bara dåliga saker, snälla saker med ju. Men man har en viss tendens att bara se och ta åt sig av det dumma. Ingen litar på mig. Ingen tror mig. Och jag är inte självömkande. Folk får göra som dom vill. Men jag är sann. Jag finns med. Jag är en stor klump full av känslor jag med. Jag finns på riktigt. Jag är inte en figur ur ett dataspel. Det finns en människa bakom.
Möjligens inte den mesta och bästa, men jag finns. Och jag vill gå vidare till level 2 nu. Är fast på level 1 och den ger mig inget mer. Men jag hittar inte vägen. Jag tar mig inte förbi alla hinder. I'm stuck!!!
Är jag bara en figur tagen ur ett större dataspel kanske? Kanske nån sitter och styr mig, drar trådarna som är fästa vid mig. Nu har nån tröttnat på mig och orkar inte dra mer. Kanske styr dom mig mot ett träsk så jag ska drunkna. Då får dom börja med en ny pjäs. En ny figur. Nån som är roligare. Det har hänt förr, och det händer igen.
Jag tråkar...